Ok, ok, jag höll inte mitt "löfte"...men jag orkar inte ha dåligt samvete för det. Sitter och läser
Twenties Girl, dricker rödvin, har ätit en hel chips påse och en hel del choklad och jag njuter av sommarkvällen, och en bra bok. (Även fast jag tycker att
Remember me var bättre)
Jag har städat mitt rum, nu är det fint och snyggt..de andra rummen är det ingen mening att städa eftersom jag ska inhandla en del på ikea nästa vecka, samt måla om lilla hallen....
Var ute på promenix tidigare ikväll, det gick lite lättare än igår ( 6 veckors stillasittande lämnar sina spår!!!!)..mina fotleder är svullna och mina vader gör ont..jag måste vara nån sorts freak..jag har redan träningsvärk medan jag gör något..uschusch.
Jag gick runt min vanliga 7km runda (fattade inte hur mycket jag hade saknat det!) lyssnade på bra musik (orkade inte lyssna på twilight..för då kan jag inte stänga av igen och bara går och går och går och går) och mindes plötsligt vad jag drömde om inatt....Emily..karaktären i en bokserie av Lucy Maud Montgomery. Ingen aning varför hon dök upp i mitt huvudet, men hon gjorde det. Det är en evighet sedan jag läste dessa böcker...och jag måste nog skaffa dem på engelska och läsa om. Minns hur vi skulle hålla ett föredrag i sexan, jag var elva år då. Föredraget skulle handla om vårt hobby. Jag hade inget vanligt hobby som fotboll, hästar-ridning, gymnastik som alla andra i klassen. Nej, mitt hobby var att läsa. Det har det varit sedan jag kan minnas. Men den första riktiga boken ( som inte var en barnbok, eller en bok för lite äldre barn) som jag minns är "Den röda sidensjalen" av min absoluta favorit författare som jag hade turen att träffa två (!!) gånger, Federica deCesco. Jag fick boken i julklapp av min gudmor och sedan dess har jag varit hooked. Utan böcker skulle mitt liv vara hur tråkigt som helst. Jag minns min intervju i Zürich, med organisationen som jag ville göra ett utbytesår i ett annat land med. Och när de frågade efter min hobby och jag svarade "läsa" så var det hela kört. De tyckte att jag var för tråkig..och de kanske hade rätt.
Det är några år sedan att jag insåg att jag inte borde läsa böcker med mycket "Drama"..eller thrillers, sanna historier, böcker om sjukdomar ( jag läste en hel del böcker om aids-drabbade, handikappade) eller annat hemskt ( jag hade en tid där jag läste bara böcker, oftast sanna sådana, om våldtäkter och annat våld, de hade en hel hylla sådana böcker på biblioteket). Anledningen till att jag insåg att jag borde undvika dessa böcker är att livet med mig blev outbärlig. Jag levde mig så mycket in i karaktärerna att jag vägrade prata med föräldrar, killar eller lärare eftersom de representerade antingen våldtäktsmän, smittare eller personer som snart skulle dö. Jag grät, jag blev paranoid och jag slutade inte vara så förens jag hade läst ut boken.
Därför blev det inte heller några juridik-studier för mig..tänk bara hur lite sömn jag hade fått..
Kanske det är därför jag är så intresserad av historia? (Bortsett från mitt goda siffer-minne) Religion är ju bara en del av historian, religionen spelade en stor roll genom tiderna, olika samhällen och seder har präglats av religion, de flesta krigen utkämpades just på grund av religion och kärlek försvårades på grund av religionstillhörighet. Dagens "icke-religion" det vill säga den så kallade sekulariseringen kan på många sätt också kallas för en "religion". Med det vill jag dock inte ha sagt att religion har försvunnit helt..utan på många håll har den blivit starkare än någonsin.
Vi i min familj, mig inberäknad, har aldrig varit religiösa. Jag har nästan aldrig varit i kyrkan, någonsin. Inte ens när jag var "tvungen" till det inför konfirmationen ( vi skulle gå 12 ggr i kyrkan per år, skriva upp samtalsämnet och vilken präst osv, men jag fuskade faktiskt..utav 12 ggr var jag bara där 1 gång, resten skrev jag av av en killkompis, vars föräldrar gick ofta i kyrkan). Religion har aldrig varit ett tema i min familj, kanske för att min pappa är uppfostrad som Lutheran och mamma som katholik. Egentligen hade de inte ens fått gifta sig! ( Blev faktiskt lite förvånad igår, här i Sverige ser man ju många kvinnliga präster, själv blev jag också undervisad av en kvinnlig präst osv, så det är ingen ovanlighet för mig. Men igår när jag kollade på "Last Chance Harvey" så var det faktiskt en kvinnlig präst som vigde Harveys dotter, och det fick mig att fundera hur ofta jag hade sett någon annan än en gammal gubbe som agerade som präst i en film.......) Men iaf, så fick jag under ett samtal med mina föräldrar veta att min pappa som ung var väldigt intresserad av religion, och att han gick på frikyrkliga möten ( bland andra Billy Graham !!!), någonting som han aldrig har nämnt för mig tidigare! Han fattade redan efter ett enda sammanträde att det inte var något för just honom..som han kallar det "tinneff"..."Rubbish"..men han var intresserad, ville veta vad det handlar om osv. Så, nu vet jag iaf varifrån jag har mitt intresse!
I alla fall, för att återkomma från alla sidospår, så var det Lucy Maud Montgomery som jag pratade om i mitt föredrag för 13 år sedan ( det där med 13 år sedan förföljer mig på sistone, det var också 13 sedan jag träffade mitt ex för första gången, fick min nya cykel, fattade att jag inte var ngt vidare på att spela piano och fick en förkärlek för svart och vitt samt upptäckte att jag hade ngn sorts talang att teckna osv.)
Aja,,,nu ska jag sluta babbla...
.jpg)
.JPG)
