Låg i sängen, lyssnade på skön musik, försökte ignorera smärtan i kroppen och allt vad en dum förkylning innebär. Försökte minnas små saker som gör mig lycklig, goda minnen, lyckliga minnen och plötsligt så slog mig sorgen så hårt, oväntat, kändes som om jag gick rakt in i en vägg av saknad. Som slog ut mitt hjärta, trampade sönder det och lämnade det tillbaka i bitar. Kudden är genomblöt av alla tårar. Jag förvånas över det här. Var kom det ifrån? Det har snart gått åtta år, men ikväll var första gången som jag grät och sörjde med hela min kropp. Det känns bättre nu, bara några små tårar som rinner ned för kinderna. Det var nog viktigt att det hände, jag visste ju inte ens att jag kände så.
Nu ska jag (förhoppningsvis) sova.
Du är saknad, du är/var älskad. Tack!
No comments :
Post a Comment